Smilla Roxenius: Smilla Roxenius: Det var bättre förr
När vi kastar oss in i ett nytt år tänker vi ofta tillbaka och reflekterar över året som gått. 2020 betraktas nog av de allra flesta som ett annorlunda och kanske till och med hemskt år, och jag kan inget annat än hålla med.
För mig var detta ett år jag sett fram emot sedan jag var liten, året jag skulle springa ut genom Österportskolans stora portar mot ett hav av folk som en stöttande knuff in i vuxenlivet. Men istället för nedräkningsfester, studentresa och flakåkning satt jag ensam på mitt rum sista delen av terminen, isolerad från vänner och lärare och hade lektioner via en skärm.
Det var minst sagt en besvikelse, men den lämnar vi bakom oss och glömmer nu, för detta är inte tänkt att vara en årskrönika. Vi har hört tillräckligt om 2020 och speciellt ni-vet-vad, vi är färdiga med det. Istället tänkte jag blicka längre tillbaka i tiden, till en tid innan jag föddes. En tid jag drömmer om och hade velat uppleva.
Tiden då man ringde till någons hemtelefon för att bjuda ut hen på dejt, tiden då man tog en enda bild med kameran och sedan var nöjd, tiden då man köpte ett magasin för att få reda på det senaste modet. I mina föräldrars ungdom på 1980-talet verkade allt så underbart, så enkelt.
”Tiden Winnerbäck så fint beskriver i sin låt om nyponbuskar och tandläkarväder”Smilla Roxenius
Att vinylskivor och engångskameror nu är trendigt är ingen slump, vi är trötta på det snabba tempot som internet och sociala medier medför. Visst är utvecklingen fantastisk, speciellt under dessa tider, där vi kan prata med folk från hela världen som om de satt rakt framför oss, men vi behöver en paus. Känslan av att vara konstant uppkopplad är överväldigande.
Tanken har därför slagit mig flera gånger att köpa en gammal flip-phone och gömma min iPhone i en låda, om så bara för en vecka. Man klarade sig bra förr, så varför skulle man inte klara sig nu?
Jag tillhör den sista generationen som växte upp med en hemtelefon som satt fast i väggen med sladd. Filmerna vi tittade på hyrde vi på Hemmakväll och i bilen lyssnade vi på egenbrända cd-skivor som hackade lite för att vi spelat dem så mycket.
Just de där bilresorna minns jag lite extra, det kan vara där som roten i mitt stora musikintresse finns. Pappa såg alltid till att bilen var fulladdad med bra musik, och namnen på skivorna var Kent, The Cardigans och Lars Winnerbäck. Varför bryr ni er om mitt musikintresse tro, det har väl inget med saken att göra? Jo, för tiden jag pratar om är just den tiden Winnerbäck så fint beskriver i sin låt om nyponbuskar och tandläkarväder.
En tid då man träffades på ett helt annat sätt än idag, då man ringde varandra för att prata en stund, då man tog bilder för att ha som minnen, inte för att visa upp för hela världen. Därför blir de analoga kamerorna och vinylskivorna en flykt, till ett annat levnadssätt.
Hur mycket man än hade velat går det inte att spola tillbaka bandet och få uppleva den tiden. Istället får man ta vara på de små stunderna som får livet att kännas som en film. Sätta sig ner och läsa en bok på ett kafé, ta en bild med en analog kamera och sedan vänta några veckor tills den framkallats, sätta på en LP-skiva och höra det knastrande ljudet. Vara “the main character” i sitt liv, helt enkelt.
Jag har inget nyårslöfte, de lyckas jag ändå aldrig hålla, men jag har en vision: under det kommande året ska jag avsiktligt glömma min mobil hemma oftare. Vi är så rädda för att missa något, och visst är det till fördel att kunna nås om det verkligen är något akut, men hur ofta händer det faktiskt något akut? Vill man gå steget längre kan man ju köpa en gammal flip-phone där man kan ta emot de akuta samtalen. Med närmare eftertanke tror jag det är precis det jag ska göra.
