Ulf Mårtensson: Olivträden blommar i stekos

Olivträden växer där i stora träbunkar. Jag har länge varit fascinerad av att något så exotiskt som ett olivträd växer utanför ett vanligt gatukök.

Så slår det mig att gatuköken kanske också är exotiska. Vanliga korvkiosker är numera sällsynta. Men det är en utveckling till det bättre, i stället har vi fått en uppsjö av matvagnar på gator och torg med mat från värdens alla hörn.

Och korvkiosker och gatukök serverar numera ofta en hel meny av korvar, även dem från hela världen.

Ibland är dock en tjock korv med bröd i all sin smaklöshet riktigt god, och precis vad jag ibland längtar efter.

För ett par år sedan hade jag en nära döden-smakupplevelse vid matbordet när jag på en fin fransk bistro serverades en fransk inälvskorv, en andouillette.

Jag har berättat om detta utförligt tidigare i den här spalten, så jag ska inte trötta er med en mer ingående beskrivning. Men, ärligt talat, måltiden var som ett trauma, som jag inte lyckas glömma och som jag tvångsmässigt återkommer till. Jag kan fortfarande på tungan känna den lite syrliga, nästan urinaktiga smaken från korven.

Jag äter normalt ungefär dubbelt så snabbt som min käraste. Vid den här måltiden blev jag frånäten med hästlängder, ungefär som ett uppskrivet svenskt landslag faller igenom i ett mästerskap i valfri sport. Men mitt lunchsällskap gjorde ett kanske mindre djärvt menyval.

Jag satt länge och petade i maten och tuggade och tuggade. Jag gav mig inte utan åt upp, i varje fall nästan hela anrättningen.

Jag vill inte ha korven oäten, fast jag skulle inte beställa andouillette igen.

Det finns fler exotiska växter som jag förknippar med min hemstad. På ömse sidor om staden, vid vägarna in till Ystad om man kommer från väster eller öster, växer stora tallar. Vid Kabusa sträcker sig en klunga myndig mot himlen, som om träden tror att de växter på en afrikansk savann. Jag blir alltid glad när jag kommer körande och ser dem.

Vid Lilleskog i väster, som jag ibland har som mitt rundningsmärke när jag är ute och springer, kan man också njuta av stora, självmedvetna tallar.

Jag älskar doften av tall, sandjord och en matta under dem av fjädrande barr. Det har något med barndom att göra, och det känns som en ynnest att få njuta det igen. Det är lite som att komma hem.

Nej, nu blir det här för idylliskt. Det är tur att det snart är semester då jag hoppas få vara med om fler äventyr. Vi håller oss dock i svenska farvatten, vilket kan vara nog så exotiskt.