Ivo Holmqvist: Klockornas klang ljuder över landskapet kring Glemmingebro

Långt om länge är tornet nu restaurerat, till mångas glädje. Arkitekten Erika Martin har på lika enkelt som genialiskt vis ersatt den åttkantiga spetsiga spiran med ett lägre tvåsidigt sadeltak (fast vad händer med den stora tornkorset som togs ner med hjälp av en helikoper?). Framför allt gläds jag åt att kyrkklockorna ljuder varje hel- och halvtimme.

För en del år sedan skickade länsstyrelsen i Malmö ett föreläggande till Ystads församling att dämpa klangen från klockspelet i Mariakyrka: några grannar, nyss inflyttade i staden, ansåg att deras nattsömn störts.

Hur främmande skulle den tanken inte ha varit för Strindberg som lät Arvid Falk uppe på Mosebacke (på de inledande sidorna av ’Röda rummet’) höra hur ’hela rymden snart dallrade av ljudet från alla stadens sjuklockor’, eller Gunnar Ekelöf som skrev att ’klockorna ringde fortfarande över staden, han kände så väl igen dem från kyrktorn till kyrktorn.’

Under mina år i Gent reste jag från Groningen till Haarlem och Haag, från Mechelen till Gent och Bryssel, och överallt möttes jag av tonerna från kyrktornens klockspel, som en omistlig del av stadslandskapet. Så har det varit sedan tidig medeltid.

Ingen på kontinenten skulle komma på idén att försöka förstumma kyrkklockornas klang. Inte minst lockar dessa Carillons mängder av turister. Kanske drog de klagande inne i Ystad vidare, det hela rann hur som helst ut i sanden.

För övrigt håller sig Ystad ju som enda svenska stad (och en av mycket få i världen – en till finns i Polen) med en tornväktare som varje kvart blåser i sin lur i alla fyra väderstreck, som ljudligt bevis för att allt är i sin ordning. Mot den seden har ingen protesterat, hittills.

Tomas Tranströmer lät de många invecklade klockspelen i Flandern ge titel åt sin vackra dikt ”Carillon” där klockklangen rullar ut över tak och torg, gräs och gröda, och ringer in för levande och döda. Så också numera i Glemmingebro.

Ivo Holmqvist, Glemmingebro