Sverige 2023 är friare än (S)verige 1972
Magdalena Andersson – socialdemokratisk partiordförande och oppositionsledare – skräder inte orden. Enligt den tidigare statsministern har Sverige ”En regim som använder sin maktposition för att hota och tysta kritiska röster. (DN 6/5)”
Hon exemplifierar med förslaget att stoppa partifinansiering via lotterier. Det är en väg som varit lyckosam för Socialdemokraterna, vid sidan av partistöd från skattebetalarna och bidrag från LO.
Det är värt att notera att den tidigare statsministern inte nämner det aggressiva tillvägagångssättet som använts i lottförsäljningen, inte minst riktat mot pensionärer (Expressen 3 maj). Samma pensionärer som Andersson påstår är bortglömda av Tidö-partierna.
Magdalena Andersson tar dödshot och hat mot Annie Lööf som ett annat exempel på sådant som hotar demokratin. Det är helt korrekt. Men när Andersson sedan i meningen efter skriver att ”Det är så Tidöpartiernas politiska projekt ser ut” går Socialdemokraternas partiledare långt över gränsen till det oseriösa.
Det är mer väntat att Socialdemokraternas främsta mediekanal, Aftonbladets ledarsida och dess politiska chefredaktör Anders Lindberg, under rubriken ”Ulf Kristersson reser i demokratins utmarker” skriver: ”Jag föddes i ett fritt land, jag börjar undra hur länge till jag kommer att få bo i ett?” (Aftonbladet 3/5)
Anders Lindberg föddes 1972, när Socialdemokraterna behöll makten med hjälp av Vänsterpartiet kommunisterna. Apoteken hade nyligen tvångssocialiserats (Läkemedelsvärlden 21/5 2002). Det rådde statligt monopol på radio och tv. Dåvarande statsminister Olof Palme hade några år tidigare, i egenskap av kommunikationsminister, sett på när Britt Wadner dömdes till fängelse för att hennes radiokanal Radio Syd sände ut musik i etern (SR 17/1 2006).
Sverige var mycket 1972, men särskilt fritt var det inte.
Inför söndagens partiledardebatt i SVT Agenda sköt Andersson också med skarpa skott. Nu mot Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som befinner sig utomlands med barnen. Magdalena Andersson tog i från tårna när beskedet om Busch frånvaro nådde henne: ”Partiledardebatter är en viktig del av demokratin. Jag utgår från att det här inte är ett mönster. Det finns länder där partiledare i regeringsställning inte debatterar mot oppositionen. Så ska vi inte ha det i Sverige.” (DN 5/5)
Två partiledare i regeringsställning, statsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, plus ledaren för samarbetspartiet SD, Jimmie Åkesson, var tydligen inte tillräckligt för att stilla Magdalena Anderssons demokratihunger.
Det är uppenbart att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson laddar upp tidigt för kommande valrörelse. Ett mål är att elda upp de egna styrkorna. Ett annat är att slå split bland motståndarna och hetsa dem till ovårdade motangrepp. Det kan säkert fungera. Inte minst som en skenmanöver för att dra undan uppmärksamheten från den egna bristen på ett sammanhållet regeringsalternativ.
Tillvägagångssättet gynnar däremot inte det Andersson säger sig vilja skydda: demokratin.
Borgerligheten ska dock inte heller låta lura sig själva i en annan fälla. För det tål att upprepas: en borgerlig vision har föga med SD att göra. SD påminner mer om S 1972. Dit vill ingen frihetsälskare.
